Mitt besök på VC igår fick som väntat en natt i vakans tecken.Det kom inte som en överraskning utan var väntat.Det var ingen bra natten innan heller,så idag när gubben fyller år och våra barn och barnbarn kommer hem är jag som en (0)levande zombi.
Ett läkarbesök för mig innebär mycket blandade känslor.Jag vet hur jag kommer att må efter.Det förvånade mig inte det minsta att jag fick en känsla av att doktorn inte trodde mig,att jag skulle sitta och ljuga om mina besvär.Så har det varit i över 10 års tid.Att behöva sitta och bli betraktad som en kriminell är väldigt förnedrande.
Jag kan ha förstående för den familj i G-borg som för några dagar sedan fick sin dörr insparkad av polis.
För mig är det en spark i magen.Varför?
Kan ingen förstå hur det är?Att inte ha något liv,att leva i ett tillstånd är inget liv.
Att vilja men inte kunna.
Slippa att vara utanför.Ha ett arbete.Vara social,rörlig,glad,utvilad och känna sig delaktig.
Min vardag består i att försöka röra mig lite var dag.Att väder och tidigare aktiviteter styr hur mina dagar blir.
Tror att en höst i nattsvart är att vänta.En vår utan förväntan.
När doktorn det första säger:Jag har många patienter med dina problem och ingen har fått igenom sitt läkarintyg hos FK.
Det beror på att någon på socialstyrelsen har suttit och bestämt att fibromyalgi inte är någon sjukdom utan ska rehabiliteras inom 2år!!!!!!!!!
Kan någon tala om för mig om vi människor är lika eller om vi upplever samma saker efter en mall.I så fall vill jag bli omstöpt så att jag kan få vara som alla andra.
Jag vill umgås med folk.
Ha ett arbete och arbetskamrater.
Vara aktiv i föreningslivet.
Kunna gå i skogen i flera timmar.
Kunna städa huset en eftermiddag.
Åka och handla Själv!
Kunna RIDA!
Umgås med mina barnbarn utan att 2-3 dagar vara totalt utpumpad!
Jag är inte lastgammal,att vara 50+ ska ju inte behöva innebära slutet eller?
Ibland känns det så och efter en eftermiddag som igår,ska jag försöka ta mig igenom denna dag.
